Mina vuxna barn har tonårsfasoner

Jag är en 51-årig ensamstående kvinna med två vuxna barn på 22 och 24 år som beter sig just som barn. De kommer hem under skolloven och räknar med att kunna bo gratis hos mig utan att knappt betala alls trots att de har sommarjobb. Jag är villrådig, för de har ju tajt studentekonomi. Jag vill gärna stötta dem, men förväntar mig att få respekt för det. Det känner jag inte att jag får när de breder ut sig utan hänsyn till mig. Hur ska jag få dem att förstå?

”Villrådig”
 
 

Svar:

Synen på arbete har varierat under århundraden. I dagens Sverige tror jag att många känner igen sig i din beskrivning där allt (kropps)arbete överlämnas till föräldrarna, i värsta fall till mamman som till slut både känner sig som en slav och blir betraktad som en sådan.

Dina vuxna barn regredierar och kör på med ryggmärgsreflexer när de kommer hem. Det är hög tid att sätta ner foten! Din utgångspunkt behöver vara: ”I det här hushållet hjälps vi åt”.

Föreställ dig att dina krav blir en stor hjälp för dina ungdomar att lättare kunna ställa rimliga förväntningar på sina barn en dag. Du behöver få dina vuxna barn att se ur ditt perspektiv. För att skapa dialog krävs tajmning och väl valda ord. Åk och hälsa på dem före ett stundande lov. Samtala på en vuxen-till-vuxen-nivå på neutral plats, kanske ett fik. Berätta hur du tänker, känner och vad som är rimligt. Fånga upp deras respons. Fundera på om det är lämpligast att tala med en i taget eller med bägge samtidigt.

Sträva efter att göra dem delaktiga i beslutsprocessen och laborera med pararametrarna: summan pengar de betalar, mängden arbete samt typen
av arbetsuppgifter de ska utföra.

Diskutera olika alternativ som de kan välja mellan. Kommer ni överens handlar det sedan om att nöta in de nya vanorna. Det kräver ständiga påminnelser.

Om du i fantasin går igenom scenariot och märker att det väller upp ilska eller rädsla inom dig, då är det dina egna känslor som sätter krokben för förändringen och då behöver du kanske komma till rätta med dem innan du skrider till verket.

Anna Krantz