Min kropp och själ gråter av sorg

Min pappa gick bort för ett halvår sedan efter en tids sjukdom. Jag visste att han skulle dö men när det blev ett faktum bröt jag ihop totalt. Min sorg har ingen botten. Jag gråter och har varit sjukskriven till och från sen begravningen. Det har till och med gått så långt att min man har fått komma och hämta mig i mataffären för att jag fått panikångest. Mina systrar och min mamma stödjer mig, men de sörjer inte alls på samma vis som jag. Jag har alltid haft en god relation med min pappa och har verkligen rannsakat mig själv om det är något som jag haft ouppklarat med honom, men finner inget. Vad ska jag ta mig till? Hela min kropp och själ gråter av sorg.

Malin

 

Svar:

Först och främst vill jag verkligen beklaga din pappas bortgång. Jag förstår att du har en sorg och smärta utan like och ingen människas ord räcker till för att lindra och trösta. Jag ska i alla fall försöka beskriva något av det jag vet om sorg och hoppas att det kan hjälpa dig lite grand.

Vad är egentligen ett sorgearbete? I sin bok ”Hur man möter människor i sorg” ger författaren Gurli Fyhr en bra och kortfattad definition av sorgen: Förlusten ger ett psykiskt sår. Sorgens uppgift är att bearbeta förlusten och läka såret. Läkningsprocessen kallas sorgearbete.

Vissa förluster betecknas som traumatiska, speciellt när en person dör en för tidig död. Trots att någon dör av hög ålder kan dödsfallet likafullt vara traumatiskt. Ofta handlar traumat om att man förlorar en anhörig eller vän som har varit ett mycket stort stöd i livet. Han eller hon går faktiskt inte att ersätta. Det finns ingen annan som kan fylla tomrummet, som i det närmaste känns som en bombkrater. Tillvaron utan den älskade känns meningslös, sorgearbetet går knackigt och känns oändligt och outhärdligt.

Det är kanske just så för dig och sorgen efter din pappa. Du skriver nämligen att du alltid har haft en god relation till din pappa, kanske var det han som var ditt stora stöd här i livet? Vidare att hela din kropp och själ gråter av sorg, vilket snarare får mig att tro att du verkligen är mitt inne i ett läkande sorgearbete. Att sorgen är stark och långvarig betyder inte att den behöver vara komplicerad eller ”sjuk”. Det hänger snarare ihop med att förlusten i sig är så svår, den är med andra ord traumatisk och innebär ett extra smärtsamt och tungt sorgearbete. Sex månader är egentligen inte någon lång tid för ett sorgearbete, många vittnar om att det först efter ett år börjar kännas annorlunda, att sorgen ersätts av saknad och vemod, att man börjar kunna glädjas åt andra saker i livet och se fram emot ”nya äventyr”.

Gurli Fyhr beskriver i sin bok även olika hinder för sorgearbetet. Det kan vara något så banalt som att det inte finns tid att sörja eller att tryggheten i omgivningen inte räcker till. Ibland känner den drabbade själv att hon eller han måste vara stark, ibland försöker andra stoppa tårar och andra uttryck för sorgen. I vissa fall drabbar sorgen en psykiskt skör person som inte klarar av det tryck som ett sorgearbete utgör, han eller hon kan då fly in i missbruk eller in i en fantasivärld där man känslomässigt förnekar att förlusten ägt rum.

Ett hinder som jag vill stanna upp lite kring är då den drabbade bär på en tidigare osörjd förlust eller annan form av trauma. Det kanske gäller dig? Om du inte kan komma ihåg själv, så fråga din mamma. Att reaktionen är så kraftig kan handla om en tidigare förlust som legat inkapslad och som nu kommer upp till ytan.
Om du får ta det lugnt och inte har för mycket press på dig tror jag att ditt sorgearbete kommer att ha sin gilla gång. Kropp och själ kommer att läka. Det viktiga är att du innerst inne känner att du har en inre styrka och stadga, och att det finns någon där som kan trösta och stötta dig när den brister och du har lyckligtvis en man som kan komma och hämta dig när du översvämmas av alltför starka känslor.