Förra veckan sprang jag totalt över fem mil, och helgens långpass på två mil och åtta kilometer gick jättebra, om än i något långsamt mak. Brydde mig faktiskt inte om att ta reda på exakt hur långsamt (min kompis Lena hade pulsklocka på men själv ville jag testa om jag kände mig starkare utan GPS på kroppen, och sjutton vet om jag inte gjorde det) men det tog uppåt fyra timmar.

Strunt samma, det viktiga är att jag nu inte är rädd för maran längre. Är helt uppe ur den grop av dåligt självförtroende jag grävde åt mig själv för ett tag sedan, och ser bara fram emot den stora dagen. Är inte ens orolig för den lite värkande högra hälsenan eller marschfrakturen långt fram på vänsterfoten, de smärtorna klarar jag av att behandla och hantera på egen hand (tack Stockholm College of Osteopathic Medicine, för allt ni hann lära mig innan jag hoppade av!).

En liten tanke på komikern Eddie Izzard då och då gör också sitt för att jag numera tänker på Stockholm marathon som en baggis. Izzard har korta ben och ingen typisk maratonkropp, men det hindrar honom inte från att springa nästan overkligt långt. Just i dag påbörjar han ännu en välgörenhetslöpning och springer 27 maratonsträckor på 27 dagar genom Sydafrika, som en tribut till de 27 år Nelson Mandela satt i fängelse. Respekt.

Äter en något oortodox frukost i dag, med havre- och quinoagröt, ägg, äpple och - oliver. Oliver inte så mycket för fettets, som för saltets skull (hade jag haft salta pinnar hemma hade jag tagit det i stället). Dagens långpass på 2,8 mil i solsken kommer att orsaka massiva svettningar, och därmed inte bara vätske- utan också saltförlust.

Faktum är att det är farligt att bara dricka massor med vatten samtidigt som man svettas under flera timmars tid, eftersom vattnet ytterligare späder ut salthalten i blodet. Salt behövs för att kroppens alla autonoma system ska fungera. Utan tillräckligt med salt stannar hjärtat. Det är bland annat därför som sportdrycker innehåller både socker och salt.

För att hjälpa kroppen på traven så gäller det alltså inte bara att kolhydratladda och vätska kroppen, utan också att salta den lite lagom. 

Solen skiner, det är över tjugo grader i solen och vitsipporna är större än någonsin. Jag har gett mig själv en ledig dag i present i dag så jag sov till halv tio, och riktigt kände hur kroppen tackade mig för det.

Eftersom jag har Wegeners, en autoimmun sjukdom som kan skapa inflammationer i blodets artärer, går jag på regelbundna provtagningar för att kolla upp att kroppens immunförsvar inte har något fuffens för sig. Senast visade ett av blodproven att halten kreatinin, ett ämne som har med njurfunktionen att göra, var förhöjt och min läkare ringde genast för att höra hur jag mådde.

- Hur bra som helst, svarade jag glatt, eftersom jag visste vad det höga värdet berodde på:
Blodprovet togs en dag efter min 2,6 milslöpning, och hård träning påverkar kreatininet så att det tillfälligt stiger. Men för säkerhets skull fick jag ta ett omprov i dag.

Eftersom vårdcentralen ligger i vackra Gustavsbergs hamn, passade jag på att rasta hunden och ta en lättare löprunda längs vattnet efteråt. Men ack vad tungt det blir när klockan är tolv och solen står rakt upp på himlen.

När solen skiner föredrar jag att springa på eftermiddagar eller kvällar – då ser ens ”skuggben” superlånga och oövervinnliga ut och gör faktiskt halva jobbet åt en genom att lura hjärnan. Tyvärr är det här psyktricket lika effektivt när skuggan gör silhuetten kort, då kan det kännas helt hopplöst att ta sig framåt. I dag, med ben som såg ut så här, kom jag inte särskilt långt innan jag tappade sugen och bestämde mig för att ta en dag ledigt från löpningen också.
 

I går sprang jag mitt långa löppass med stegmätaren fastsatt i troskanten, och i dag konstaterar jag nöjt att 36 546 steg placerade mig på förstaplats på tappa.se:s topplista.

Ni som läser Hälsa och har gått med i Tappas stegtävling på www.halsa.se (där förstapriset är en resa med STS Alpresor till Hotel Salzburger Hof i Österrike) behöver inte vara oroliga – jag mäter mina steg utom tävlan. Mest för att jag är nyfiken på om jag klarar att på tre månader gå från Treriksröset till Smygehuk, som är det mål jag satt upp för mig själv. Men också för att få bättre koll på mina arbetsdagar.

Att gå med stegräknare är både kul och avslöjar en hel del om hur rörlig ens vardag är. Eller, som i mitt fall, inte är. Med tanke på att stillasittande innebär en 40 procent större risk för att dö i förtid – och faktiskt inte kan balanseras upp genom en timmes hård träning på gymet på kvällen – är det toppen att på daglig basis bli påmind om att varje steg räknas. Varför stillasittandet är så farligt är inte fullständigt bevisat än, men jag sällar mig till dem som tror att höftvinkeln vid stillasittande stryper både blodcirkulationen och lymfans arbete i kroppen. En extra runda till kaffeautomaten, toaletten, postfacket eller kollegorna (som man ofta mejlar fast de befinner sig på samma kontor) är alltså både en investering i livslängd och livskvalitet!

PS. Än är det inte försent att anmäla sig till stegtävlingen, som pågår i tre månader. Anmälningsavgiften är 349 kr och då ingår en stegräknare, egen sida på tappa.se samt (om du vill gå ner i vikt) kalorimål och ett program som räknar ut hur mycket energi du förbrukar genom dina olika aktiviteter. Vandringssträckan väljer du själv.
 

I dag har jag sprungit längre än jag någonsin gjort förr. 2,6 mil. Och som ni ser på bilden som togs precis efteråt, ser jag och min löparkompis Lena mer nöjda än utmattade ut.

Just detta att ha en vän med sig på dessa långpass är verkligen guld värt. I början för småprat och distraktion så att man inte ens tänker på att man är ute och springer. Men också mot slutet, när ingen längre orkar prata. Då bygger vänskapen en magisk bubbla av gemensam koncentration, som bär båda framåt och stänger ute de dåliga tankarna. De där tvivlen som annars lätt poppar upp när det är tungt och i värsta fall får dig att ge upp i förtid. Jag har ofta sådana små sabotörer i mitt huvud, men aldrig när jag springer med sällskap.

Nästa helg står ett ännu längre löppass på schemat, sedan väntar lättare sträckor och vila ända fram till själva maratondagen. Just nu känns det som om läget är under kontroll!

PS. Jag kan verkligen rekommendera att springa i solglasögon så här års. Skyddar inte bara mot solen utan också mot vind, vägdamm och insekter. Att slippa de besvären sparar energi.

PS 2. Nej, jag är inte sponsrad av Axa, det är Lenas tjänstebil i bakgrunden. Men jag hade gärna varit det, för deras nya nyckelhålsmärkta Havre Flakes är min nya favoritfrukost ihop med Bollnäsfil. Snabbt fixat, supergott och bra uppladdning för ett löppass några timmar senare.
 

Öl byggde inte denna vackra kropp, men nu ska den få göra det. En månad före maran är det många som slutar helt med alkohol. Själv är jag inte så extrem utan nöjer mig med att byta vin mot öl till fest. Och till vardags efter ett löppass så dricker jag lättöl med extra gott samvete, eftersom forskare på Technische Universität München, i världens största maratonstudie ”Be-MaGIC” (Beer, Marathon, Genetics, Inflammation and the Cardiovascular system), förra året konstaterade att löpare mår bra av det.

Löpare som fick dricka en och en halv liter alkoholfritt öl (Erdinger Weissbier) per dag i tre veckors tid före ett maraton och två veckor efter, fick 20 procent färre inflammationer och bara en tredjedel så många förkylningar efter loppet, jämfört med kontrollgruppen.

Även om studien förstås är sponsrad av ölintressen, och forskarna själva bosatta i dryckens egen huvudstad, så finns det helt klart nyttiga antioxidanter i öl. Dessutom är det gott, och jag vill passa på att skämma bort mig själv så mycket det går mellan de allt hårdare löppassen. För är det något som det här året med löpning har lärt mig, så är det hur viktigt det är med balans i livet för att må riktigt, riktigt bra.

PS. Öl är förstås inte min enda återhämtningsdryck. Först en proteinshake, ibland en öl en stund efter det. Om solen skiner!

I förrgår sprang jag två mil på tiden två timmar och femton minuter. En hastighet på 8,9 km/h, vilket till och med var lite bättre än de 8,65 km/h som stod på schemat. Inför det passet trodde min hjärna definitivt inte på ett sådant resultat, men som tur var sprang jag tillsammans med min maratonkompis Lena som visste bättre. Sista kilometern var som vanligt helt bedrövlig, men en kvart efteråt kände jag mig knappt trött och träningsvärken nu, efter en vilodag, är obefintlig. Skönt. 

Ännu skönare: jag har äntligen insett att jag måste glädjas åt varje avklarat pass som står på schemat, i stället för att oroa mig över det dubbelt så långa som väntar 2 juni. Att ha tillit till schemat är liksom själva poängen med att följa det. Det kan låta som en självklarhet, men för mig har det varit den kanske största av insikter: vissa saker måste få ta sin tid, och vad man gör längs vägen är minst lika viktigt och värt att uppmärksamma, som vad man gör vid målet. Förra gången jag sprang långt, 23 km på nästan 3 timmar, var jag mer orolig för de kilometer jag inte sprungit än glad över att ha klarat den dagens uppgift. Sådant tänkande bygger inga vinnarskallar precis…
 

Den senaste månaden har jag alltså varit nervös, och tyvärr är jag inte typen som sporras av rädslor och tränar desto mer när jag är osäker. Tvärtom blir jag passiv, obstinat och tappar sugen. Det yttrar sig i att jag slarvar med träningen och sover sämre. Jag har struntat i pass, lagt mig för sent och ofta vaknat av mardrömmar där jag antingen missförstått reglerna och cyklat på maran, eller försovit mig. Men nu är det slut med det. Jag följer schemat, jag har sprungit långt och (utifrån mina förutsättningar) snabbt. Hundratusentals andra människor har följt scheman och sprungit maror före mig och klarat det, snart är jag en av dem. Det behöver inte vara svårare än så. Farten, formen och förhoppningarna – allt börjar i hjärnan, och nu är min på gott och samarbetsvilligt humör igen. Då är det bara för kroppen att hänga på!
 

Benen känns som betongklumpar och varenda muskelfiber stretar emot när jag går just nu. Värst är de där två höga trappstegen när man ska av bussen, igår fick jag ta tag i armstöden och svinga mig ner till trottoaren.

Träningsvärk alltså, straffet för att jag fuskade med löprundorna i två veckors tid och sedan chockade låren med 2,3 mils löpning på ett bräde i söndags.

Eller så berodde det på att jag inte drack någon mjölk. Ny forskning har ju visat att mjölk hjälper mot träningsvärk.

Energigel i all ära, men den hjälper alltså bara under själva passet. I söndags slarvade jag med återhämtningsdryck, och det var ju väldigt onödigt när det hade räckt med en halvliter mjölk för att ha mindre ont i dag.

‎Sällskap är grejen när motivationen tryter. Nästan tre timmars oavbruten löpning med bara mina egna tankar och allt tyngre ben lockar inte alls just nu.

Sprang 23 km på Djurgården idag tillsammans med min kompis Lena som sprang sin första mara förra året. Det gick fint, men tanken på att det krävs nästan ytterligare två mil snart är rent ut sagt skrämmande. Strax före två mil föreslog jag att vi skulle satsa på 2,5 mil i stället. Strax efter två mil var den lusten som bortblåst, trots att jag testade att springa med energigel för första gången.

Det är lite magiskt när kraften kommer tillbaka cirka tio sekunder efter att man dragit i sig en munfull, och lite synd att effekten bara sitter i under några få kilometer. Men just nu är det viktigaste för mig att testa så att magen tål de geler och sportdrycker som jag själv respektive tävlingen kommer att bjuda på under loppet, så att jag inte måste avbryta på grund av något så snopet som maghaveri.

Sedan mitt förra inlägg har jag letat som en dåre efter vetenskapliga studier som studerat tidsfaktorn när det gäller motivationssvackor, men inte funnit något som gäller just maratonträning.

Däremot hittade jag forskning som visar att det är en dålig idé att använda maratonträning som bantningsmetod (trots att man så gott som garanterat går ner i vikt när man börjar med löpning). Åtminstone om man gärna vill se sig själv springa i mål. De som har tappade kilon som främsta motivationsfaktor är nämligen de som löper störst risk att tappa motivationen totalt och därmed aldrig fullfölja sin maratonträning.